"Sjukersättning - avslag igen!"
ATT LEVA MED EN INTELLEKTUELL FUNKTIONSNEDSÄTTNING I SVERIGE.
Under 2021 har vi på Misa valt att på olika sätt lyfta frågan om hur det är att leva med en intellektuell funktionsnedsättning i Sverige. I en serie på bland annat tre artiklar kommer några personer med en intellektuell funktionsnedsättning att ge sin berättelse av att vara ung i Sverige. Vilka problem de har behövt möta, hur det påverkat deras dagliga liv, ekonomi men också deras önskningar om framtiden.
Under samma tema kan du även följa Misas seminarium i Almedalen 5 juli.
LSS är en rättighetslag som ska garantera personer med omfattande och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor, att de får den hjälp de behöver i det dagliga livet och att de kan påverka vilket stöd och vilken service de får. Målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra.
Vi ställer oss frågan ”Är Sverige verkligen ett samhälle som motverkar utsatthet, arbetar mångfaldsinriktat och inkluderande?”
_________________________________________________________________________________
”SJUKERSÄTTNING – AVSLAG IGEN!”
Av Petter Billengren/MisaPublicerad 2021-06-
Det är svårt att inte påverkas av Marcus varma och glada utstrålning som han sprider omkring sig. Hans leende och skratt smittar av sig i rummet och han har en förmåga att få människor i sin närhet att må bra i hans sällskap. Han har inte fått en enda dålig referens från de praktikplatser han gått igenom under alla år sedan han gick ut särskolan. Både på äldreboenden och förskolan har han gjort positivt avtryck. Både barnen och de äldre älskar honom.
Marcus är snart 39 år och utbildad undersköterska. Han drömmer om att utbildningen ska ge honom den anställning som han tror att han klarar av. Frågan är bara om någon är beredd att ge honom chansen
Problemet för Marcus är att alla hans positiva förmågor och resultat skapar problem istället för möjligheter. De gör att han hamnar mellan stolarna i samhället. Han är för bra för att få en sjukersättning men anses ha för stora svårigheter för att få en anställning. Han är inte lika självgående som normalt krävs för ett arbete, men han anser med bara lite stöd i sina arbetsrutiner skulle det kunna fungera utmärkt.
SÅ VEM TAR ANSVARET
Försäkringskassan har gett honom avslag på att få sjukersättning på grund av att han anses stå till arbetsmarknadens förfogande. ”Dina begränsningar bedöms inte vara av sådan omfattning att det medför hinder i ett förvärvsarbete på hela arbetsmarknaden.”
Samtidigt skriver Arbetsförmedlingen i sitt utlåtande, ” att Marcus inte står till arbetsmarknadens förfogande, då han inte uppnår den nivå en arbetsgivare kräver för en anställning. Även om ekonomiskt stöd eller anpassning kan erbjudas.”
Med andra ord, ingen vill ta det övergripande ansvaret och Marcus blir den som får betala. Idag tvingas Marcus leva på ersättning via Försörjningsstöd. Normalt är det något som ska vara en kortvarig insats men för Marcus har det pågått under en lång tid.
LIVET RULLAR PÅ
Där står Marcus och stampar, samtidigt rullar livet på och han vill inget hellre än att flytta hemifrån, snart 20 år försent. Eller som han själv uttrycker det, ”En vuxen människa ska inte bo med sin mamma. Jag har blivit för stor!” Han känner sig som en gummiboll som studsar fram och tillbaka mellan instanser och myndigheter och känner inte att han hör hemma någonstans.
Just nu har Marcus praktik på ett äldreboende i centrala Stockholm. Här trivs han verkligen. Det är en praktik han fått via sin arbetsinriktade dagliga verksamhet. Pensionärerna älskar honom och hans arbetsuppgifter består av att hjälpa till med matlagning, utflykter, läkarbesök och sociala aktiviteter. Det blir väl som vanligt, suckar Marcus, praktik på praktik på praktik. Det verkar svårt att ta sig ur det där ”praktikträsket!”. När Marcus frågar arbetsgivaren om varför, säger hen att Marcus inte lever upp till de krav som ställs på en anställd. Detta uppger även Marcus tidigare arbetsgivare på tidigare praktikplatser. Men de uppger att Marcus bidrar till verksamheten med sin glädje och energi.
På hemmafronten bor han som sagt med sin mamma. Han faller in i att bli barnet i relationen och inte ta det ansvar han vet att han kan. När han var ung ville han väldigt gärna gå i en vanlig klass men då han inte kunde få tillgång till en stödresurs blev han hänvisad till särskolan. Marcus har diagnosen autismliknande tillstånd, samt lindrig mental retardation. Hans relation till sin mamma har alltid varit tät och nära men idag tär det på relationen att bo ihop. Marcus har ansökt om ett eget boende via sin LSS handläggaren, men igen fått avslag. Han står i den vanliga bostadskön, men blir aldrig erbjuden en lägenhet för att han inte har en fast försörjning. Så här håller det på och det blir en ond cirkel. Om han inte kan få ett riktigt jobb så kan han inte heller skaffa sig en egen bostad.
För Marcus är det som att livet aldrig börjar på riktigt. Hela tiden är det något som ska komma sen. Frågan är bara när?